Svensk ordbok 2009, webbversion

hä`da verb ~de ~t, perf. part. ibl. hädd häd·ar●ut­trycka en upp­rörande ring­aktning för ngt som hålls heligt (av många), spec. religiös före­teelse komm.relig.JFRcohyponymskymfa hon hädade Gud genom att ut­tala förbannelser○äv. försvagat och skämts.han hädade genom att ifråga­sätta den svenska neutralitetenhäda (ngn/ngt)som man är klädd blir man häddseklädd sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. hädha ’håna; häda’, till haþ ’hån, skymf’; jfr hån Subst.:vbid1-187756hädande; hädelse