Svensk ordbok 2009, webbversion

häf`ta verb ~de ~t häft·ar1ibl. med partikelnihop med enkla medel foga samman (lösa delar) till en enhet med klämma, tråd, klister el. ngt annat, inte allt­för hållbart; särsk. med avs. på papper men äv. all­männare hush.JFRcohyponymfästa 1 hon häftade i­hop arken tre och tre○spec.vanligen perf. part. binda eller klistra (lösa blad) till bok eller häfte boken kostar häftad 150 kr. och in­bunden 275 kr.○äv. bildligt, särsk. med avs. på blick e.d.fort­löpande hålla riktad mot och fäst vid allas ögon var häftade vid talarenhäfta (ihop) ngthäfta i skuldseskuld 2 sedan 1717jfr fornsv. häpta, häfta ’binda; fängsla; hämma’, bildat till hapt ’band; boja’; jfr 1häkta 2(fastna och) sitta fast vid el. på ngt NollJFRcohyponymfästa 2 dammet häftade vid kläderna○äv. bildligt, särsk. om negativ före­teelse som förknippas med viss personskammen borde ha häftat vid någon annan än den ut­pekadeinga miss­tankar häftar vid NNhäfta (vid ngn/ngt)sedan ca 1695Subst.:vbid1-187782häftande, vbid2-187782häftning