Svensk ordbok 2009, webbversion

hägn [häŋ´n] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en hägn·et1beskyddande om­vårdnad ngt högt.relig.JFRcohyponymskyddcohyponymbeskydd i Guds hägnde tog det föräldra­lösa barnet i sitt hägndyr­gripen blev över­antvardad i kyrkans hägn○äv. försvagatsällskap hon kände sig lugn och trygg i hans hägn○äv. ytterligare försvagathan satt där i hägnet av lek­saker och böcker(i ngns/ngts) hägn, (i) hägnet (av ngn/ngt)sedan 1404privilegier för Vadstena kloster utfärdade av kung Erik och drottning Margareta (Svenskt Diplomatarium)fornsv. häghn ’in­hägnad; hägn’; gemens. germ. ord; bildn. till hage 2in­hägnat om­råde för boskap jordbr.sedan 1639