verb hällde hällt, pres. häller
häll·er●ofta med partikel, särsk.i, på, upp, ut, över
få (vätska) att rinna ur ett kärl genom att luta det
NollJFRcohyponymtappa 1cohyponymösa 1cohyponymgjuta 1
ska jag hälla upp mer kaffe åt dig?han hällde över de sista resterna av ölet i glasethon hällde på mer bensinhan hällde ut resten av soppanhon råkade hälla ut vin på soffan○äv. ngt utvidgatvard.han hällde i sig ett stort glas whisky○äv. med avs. på fasta ämnen (i pulverform el. i form av små bitar)han hällde bort askanhon hällde mer kol i grillenhälla ngt (i/på/över/ur ngt), hälla (i/på/upp/ut/över) ngthällande regnseregn
sedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. hälla ’få att luta; hälla’; jfr sv. dial. hall ’lutande, sned’
Subst.:vbid1-187908hällande,
vbid2-187908hällning
2häll`a
substantiv ~n hällor
häll·an1band eller rem som är till för att hålla ngt på plats
ofta på klädesplagg, spec. om byxrem som fästs under foten för att hålla byxorna nere
kläd.○spec. äv. om hållare (på byxor) för bälte el. skärpsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hälda ’fotbindsle för djur’; bildn. till hålla
2bindsle kring (ett eller två) ben på betesdjur, som begränsar rörelsefriheten
numera förbjudet i Sverige
ngt åld.zool.sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen