Svensk ordbok 2009, webbversion

häm`na verb ~de ~t hämn·ar●skaffa sig personlig upp­rättelse för (ngt) genom egen bestraffande handling riktad mot den an­svarige (el. ngn som står honom/henne nära) för skadan, o­förrätten etc.; särsk. betr. vålds­handling ngt åld.komm.JFRcohyponymvedergällacohyponymhämnas han var besatt av tanken att han måste hämna sin mördade broren skymf som måste hämnashämna ngn/ngtsedan 1000-taletrunsten, Runsten, Öland (Nilsson)runform hefnti (pret.), fornsv. hämna, hämpna, trol. urspr. ’få att upp­höra’; besl. med sv. dial. hamna ’minska’ och med hämma Subst.:vbid1-188089hämnande; hämnd