Svensk ordbok 2009, webbversion

hämnd [häm´(n)d] substantiv ~en ~er hämnd·en●egen­mäktig, bestraffande handling (mot ngn) som av­ses ge personlig upp­rättelse för liden skada eller o­förrätt som drabbat den handlande personen el. ngn när­stående etc.; ofta om o­laglig (vålds)handling komm.JFRcohyponymvedergällning 1cohyponym1straffcohyponymrepressalie hämndaktionhämndbegärblodshämndsläkthämnden gruvlig hämnden blodig hämndta hämndut­kräva hämndden besegrade NN ruvade på hämndhan törstade efter hämndtanken på hämnd fick hans krafter att åter­vändai det gamla Norden var hämnden en plikt för ätten○spec. i ett fast ut­tryckhämnden är ljuv○ibl. tänkt som personligt verkande krafthämndens gudinna(ta) hämnd (på ngn) (för ngt/SATS), hämnd (mot ngn)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hämnd; till hämna