Svensk ordbok 2009, webbversion

hä`va verb hävde hävt, pres. häver häv·er1ibl. med partikel, jfr äv.häva upp förflytta upp­åt med en kraftig, ögon­blicklig rörelse ibl. genom att ta spjärn mot ngt sjö.han hävde upp kroppen ur sängenhon hävde upp packningen på axlarnahans bröst­korg hävdespå tå häv!○ofta refl.han hävde sig upp i fönstretsälen hävde sig upp på isenskeppet hävde sig våldsamtbröstet hävde och sänkte sig○äv. med efter­följande rörelse i sid­led (och ev. ned­åt)ibl. med partikelni kasta, vräka de hävde allt­ihop över­bordhan hävde i sig gröten○äv. om före­teelse som på­verkas till så­dan rörelse av natur­krafter e.d.sjön häverhäva (ngn/ngt) (ngnstans), häva (i/upp ngn/ngt) (ngnstans)sedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. häfia ’lyfta’; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. cap´ere ’ta, gripa’; jfr hav, hiva, hovsam, håv, upphov 2göra slut på giltigheten av överens­kommelse e.d. komm.häva ett av­talhäva ett köpoljeransoneringen hävdes efter några månader○äv. med avs. på sjukdom e.d.få att upp­höra lung­inflammationen hävdes med antibiotikavinet hävde deras tungors förlamninghäva ngtsedan 1713Subst.:vbid1-189012hävande, vbid2-189012hävning