Svensk ordbok 2009, webbversion

hävd [häv´del.hä´vd] substantiv ~en ~er hävd·en1knappast plur. sed­vänja eller förhållande som länge varit förhärskande tid.kultur­livet var av hävd ett privilegium för ett litet få­tallettiska och litauiska räknas av hävd till den slaviska språk­gruppenav hävdsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. häfþ ’hävd­vunnen rätt; inne­hav; bruk’; bildat till ha(va) 2knappast plur. lång­varigt inne­hav eller bruk (av fast egendom) som kan motivera full ägande­rätt jur.jur.laga hävdvinna hävdstödja sig på tjugo­årig hävdsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3vanligen plur. åter­givning av historiskt förlopp historia.rann­saka hävdernagå till hävderna och under­söka saken○äv. i ut­tryck för att ngn historisk före­teelse är och länge kommer att förbli berömdett namn som gått till hävdernalandets äro­rika hävdersedan 16044(gott) till­stånd särsk. hos jord jordbr.hålla jorden i hävd○äv.(god) vård vanhävdsedan 1651