Svensk ordbok 2009, webbversion

håg substantiv ~en håg·en●själslig läggning som styr tänkande och sinnes­stämning psykol.JFRcohyponymlust 1 hans håg låg åt det mörka och diaboliska○spec.fallenhet och lust att ägna sig åt ngt hon har en brinnande håg för studier○äv. om till­fällig sinnes­stämning el. till­fälligt tänkandehan var sorgsen i hågenglada i hågen in­ledde de ut­flykten(i/ur) hågen, håg (för ngt/att+V), håg (att+V)leka ngn i hågenlocka ngn​ som ung kritiker leker det henne i hågen att försöka förstå sam­tida prosaisters samhälls­kritik slå ngt ur hågen ge upp tanken på ngt​ planerna på att bli musiker slog han tidigt ur hågen ta Gud i hågensegud sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hugher, hogher ’sinne; tanke; mod’; gemens. germ. ord av o­visst urspr.; jfr farhåga, hug, räddhåga, älskog Zeus, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi!Viktor Rydberg, Dexippos (i Dikter I, 1882)