Svensk ordbok 2009, webbversion

hån substantiv ~et hån·et●ill­villig och förlöjligande kritik av ngn(s) svaghet, ute­slutande i av­sikt att för­olämpa el. förnedra; ofta med in­slag av ironi komm.JFRcohyponymföraktcohyponym1spe hånflinbitande håntalaren möttes med hån och smädelserden lille blyge ny­komlingen blev ut­satt för hån från de starkare pojkarna○äv. om handlande som inte är direkt av­sett att såra men indirekt verkar såmatorgierna i sam­band med jul­firandet är ett hån mot de svältandefri­kännandet av skatte­smitaren är ett hån mot allt vad rätt­visa heterhån (av/mot ngn/ngt)sedan 1417öppet brev utfärdat av biskop Knut i Linköping m.fl. med intyg i smädelsesak (Svenskt Diplomatarium)fornsv. haan; av lågty. hon med samma betydelse; besl. med häda