Svensk ordbok 2009, webbversion

höns substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en höns·et●vanligen plur. typ av marklevande höns­fågel som har en köttig kam på huvudet och slör under näbbroten och som (i egenskap av hus­djur) producerar ägg och kött zool.hönsuppfödninghönsäggdvärghönstamhönsvärphönsge hönsen mathönsen värper bra○äv. om mot­svarande kött el. mat­rätthönsbuljonghöns med ris○ofta bildligt för att ut­trycka vimsighet, dumhet e.d.de sprang om­kring som yra hönshögsta hönsetden förnämsta (personen)​ hon är högsta hönset i Sveriges största tele­bolag sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. höns; kollektivbildn. till samma ord­stam som i ty. Huhn ’höns’; nära besl. med höna