Svensk ordbok 2009, webbversion

höv`ding substantiv ~en ~ar hövd·ing·en●ledare för väl samman­hållen grupp med välbestämda inre traditioner vanligen av stamtyp särsk. vid beskrivning av forn­tida el. utom­europeiska förh.samh.yrk.JFRcohyponymdrott klanhövdingkosackhövdingrövarhövdingindian­stammens store hövdingguvernören kallade samman hövdingarna och förklarade över­greppende o­lika hövdingarna låg i ständig fejd○i sammansättn. äv. om person i chefs­ställninghäradshövdinglandshövding○spec. skämts.lands­hövding länets av­hållne hövdingngts hövding, hövding över ngt/ngrasedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. höfþinger, höfþinge; bildat till huvud Vår överhet stod klädd i guldgalon kring länets hövdings ståtliga person.Gustaf Fröding, Balen (i Nya dikter, 1894)