Svensk ordbok 2009, webbversion

ha`ge substantiv ~n hagar hag·en1in­hägnad betes­mark som inte bearbetas utan har naturlig karaktär jordbr.JFRcohyponymängcohyponymvall 2 hagmarkhästhagekalvhagemånga hagar har växt i­gen○äv. ut­vidgatlöv­äng i vår Herres hagei den jordiska miljö människan är hän­visad till​ vi är många som måste försöka samsas i vår Herres hage sedan 1285testamente upprättat av ärkedjäknen i Linköping (Svenskt Diplomatarium)fornsv. haghi ’stängsel; in­hägnad; betes­mark’; gemens. germ. ord; jfr hejd, häck, hägg, hägn 2sluten, staketliknande an­ordning som av­gränsar lek­område för små­barn spel.○äv. om lek­områdethon behövde vila och satte in ungen i hagen i­gensedan 19493upp­ritad figur med ett an­tal rutor som man ska passera hoppande på ett ben utan att röra vid de upp­ritade linjerna spel.barnen hoppade hagesedan 1845Uti vår hage där växa blå bär.Folkvisa från Gotland