Svensk ordbok 2009, webbversion

ha´gel substantiv haglet, plur. ~, best. plur. haglen hagl·et1neder­börd i form av is­korn meteorol.JFRcohyponymsnöcohyponymregn hagelbyhagelskuräppel­skörden blev förstörd av hagel○äv. om en­staka is­kornhagel stora som hassel­nöttersedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. haghl; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’liten sten’ 2vanligen plur. el. koll. liten kula för jakt­vapen som vid av­skjutningen in­går i en svärm kulor jakt.JFRcohyponymdunst 2 hagelsvärmblyhageldruvhagelgrovt hagelhan an­vänder fint hagel för att få bättre täckningsedan 1629