substantiv ~n
halk·an●halt väglag
trafik.halkkörninghalkolyckablixthalkabilisterna varnades för svår halkasedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. halka; bildn. till hal
2hal`ka
verb ~de ~t
halk·ar●ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.av, efter, in, ner
plötsligt förlora fästet på underlaget på grund av dess glatthet
JFRcohyponym2kanacohyponymslintacohyponymåka 2
hon halkade på en isfläckbilen halkade av vägen○äv. bildligtofta med partikel, t.ex.in
oförutsett ändra (in)riktning
de halkade in på ett sidospår i diskussionen○spec.vanligen med partikel, särsk.efter, ner
komma att hamna
i sämre position
han halkade efter det övriga fältetlaget har halkat ner i tabellenhalka (på ngt), halka (av ngt), halka ner (ngnstans), halka (efter), halka (efter ngt)halka in på ett bananskalsebananskal
sedan 1681se 1halka
Subst.:vbid1-177733halkande,
vbid2-177733halkning