Svensk ordbok 2009, webbversion

1halt adjektiv, neutr. ~ ●som haltar mer el. mindre varaktigt admin.med.låghaltJesus botade halta och lyttasedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. halter; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. ry. koldyka ’halt person’ Bröder, viljen I gå med oss på Halta Lottas krog i Göteborg?Beväringsvisan Halta Lottas krog (början av 1900-talet el. tidigare)
2halt substantiv ~en ~er halt·en1relativ mängd av ngt som in­går i en blandning e.d. utstr.JFRcohyponymdel 2cohyponymandel 2 salthaltsilverhaltrapssorter med hög halt av olje­syraförnämliga oljesorter med låg halt av svavel○äv. (i fråga om abstrakta före­teelser)kvalitet sanningshaltett verk av högsta litterära haltpröva halten i hans på­ståenden(ADJ) halt (av ngt), (av ADJ) haltsedan 1687av ty. Halt med samma betydelse, till halten ’hålla’ 2av­brytande av marsch mil.styrkan gjorde halt vid floden○äv.paus, uppe­håll talaren gjorde halt för att ge publiken till­fälle att ställa frågorsedan 1700av ty. Halt ’uppe­håll’; identiskt med 2halt 1; jfr anhalt, 3halt
3halt interjektion ●av­bryt marschen! mil. ordermil.av­delning ― halt!sedan 1645av ty. halt(e), imperativ av halten ’hålla’; jfr anhalt, 2halt