Svensk ordbok 2009, webbversion

han´ pronomen, objektsform honom ●mannen eller pojken som är om­talad i samman­hanget vanligen tidigare men ibl. äv. efter­åt; äv. om djur av han­kön NollJFRcohyponym2den 1cohyponymhans Anders köpte en bok som han genast lästehon bjöd Anders på mid­dag men han tackade nej, och sedan dess är hon sur på honomnär det passar honom är Pelle lite lom­hördhan är inte dum, den pojkenhan är fin, vovven○äv. med ut­pekande betydelsehan som står där­borta är min bror○äv. med syftning på person (el. djur) utan hän­syn till könnu­mera ifråga­satt an­vändningkunden kan välja den vara han helst vill ha○äv. som tilltals­ordngt åld. el. provins.ska han ha ett eller två kilo, Karlsson?sedan 800–900-taletrunristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)runform an, fornsv. han; nord. ord av om­diskuterat urspr.; trol. nära besl. med gotiska jains, ty. jener ’den där’