Svensk ordbok 2009, webbversion

ha`re substantiv ~n harar har·en1typ av snabbspringande, nattaktivt har­djur med långa, kraftiga bak­ben och långa öron zool.fälthareskogshare○äv. om mot­svarande kött el. mat­rätt○äv. bildligträdd­hågad person som den hare han är vågade han inte hoppanära skjuter ingen hare det hjälper inte att bara nästan lyckas​ facket och före­taget var nära en upp­görelse, men nära skjuter ingen hare sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. hari; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’grått djur’ 2löpare som har till upp­gift att till en början ligga främst i ett fält för att hålla uppe farten särsk. vid rekord­försök sport.yrk.SYN.synonymfarthållare 1 efter två varv bröt harensedan 1940-talet