Svensk ordbok 2009, webbversion

harmoni´ substantiv ~n ~er harm·oni·er1ordnad sam­klang av toner ofta från flera instrument musikpsykol.MOTSATSantonymdisharmoni JFRcohyponymackord 1cohyponymkonsonans låt harmonierna ljuda!smäktande harmonier från fyrtio­talet○äv. bildligt om sam­klang av an­dra sinnes­intrycken mjuk harmoni av färger och linjer○spec. om väl av­vägd helhetharmonin i de grekiska skulpturerna○spec. äv. om relation som präglas av sämjaleva i harmoni med naturenskapa harmoni mellan minoritets­grupperna○spec. äv.överens­stämmelse ut­talandet står inte i harmoni med hans tidigare på­ståenden(i) harmoni (med ngn/ngt), harmoni (mellan ngra)sedan 1716av grek. harmoni´a ’samman­fogning; jämnmått’ 2knappast plur. till­stånd av (inre) balans och frid spec. om själs­tillstånd men äv. all­männare psykol.JFRcohyponymsamklang hon lyser av harmoni och själv­förtroendeharmonin i den lantliga idyllensedan 1676