Svensk ordbok 2009, webbversion

hav substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en hav·et●mycket stort samman­hängande vatten­område som om­ger jordens land­områden af.geogr.JFRcohyponymsjö 1cohyponymocean havsbottenhavsdjuphavsströmhavsvikdjuphavsegla ut på havetde hade varit ute till havs hela dagenutsikts­tornet ligger 200 m över havetsolen sjönk i havethan hade seglat på de sju haven○äv. om naturlig del av dettasamman­hängande vatten­område som inte helt om­ges av land innanhavrandhavStilla havetpå an­dra sidan haven○äv. i vissa namn på större in­sjöarDöda havet○äv. bildligtstor, o­överskådlig (och till synes homogen) mängd spec. av luft el. sand men äv. all­männare lufthavmänniskohavökenhavett hav av blommorett hav (av ngt), (till) havsen droppe i havetsedroppe havets fruktersefrukt 2 havets silversesilver 1 sedan 1000-taletrunsten, Vallentuna, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform hafi (dat.), fornsv. haf; nord. ord, trol. besl. med häva Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren.Göran Palm, Havet (i Världen ser dig, 1964)