Svensk ordbok 2009, webbversion

he´der substantiv ~n hedern1an­seende som grundas på erkänt goda karaktärs­egenskaper enl. vissa (ofta traditionella) normer psykol.JFRcohyponym1ära 1 hederssakofficershederämbetshederförsvara sin hederåter­upprätta ngns hederen man av hedersvära på heder och sam­veteta heder och ära av ngnpå min heder – jag har inte tagit pengarnaaffären fläckade hans heder(på ngns) hedersedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. heþer ’heder; heders­bevisning’, en speciellt nordisk bet.; besl. med ty. heiter ’glad; klar’; jfr -het 2erkännande av (bi­behållet eller förbättrat) an­seende ofta till följd av ngn prestation komm.JFRcohyponym1ära 2 hedersbevisningsvenskarna skötte sig med hederheder åt en så­dan kämpe!det länder henne till heder att hon inte gav uppdet är en stor heder för mig att få tala in­för denna församlingen prestation som de har all heder aven heder (för ngn)bära sina år med hederseår göra heder åt ngtvisa upp­skattning av ngtsärsk. med avs. på maträtter, genom att äta mycket​ bordet dignade av mat och gästerna gjorde heder åt an­rättningarna heder och tack! hjärtligt tack!ngt åld.​ det var snällt att låna mig böckerna, heder och tack! komma till hedersbli an­vänd och upp­skattad​ vid ström­avbrottet kom den öppna spisen till heders ta ngt till heders (igen) (åter) börja an­vända och upp­skatta ngt​ som krögare ville hon ta husmans­kosten till heders i­gen sedan 1561