Svensk ordbok 2009, webbversion

he`ta verb hette hetat, pres. heter het·er1ha som (officiellt) namn om person, djur och äv. plats etc. NollJFRcohyponym1kalla 1 hon heter Elisabet men hon kallas för Lisavad heter Sveriges högsta berg?○äv.ha som beteckning vad heter den nu i­gen, den där nya konststilen?sköta den där ... vad heter det ... mark­tjänsten○spec.ha som mot­svarande benämning på annat språk ”dag” heter ”Tag” på tyska○äv. i förstärkande ut­tryckjag är så trött att jag inte vet vad jag heterheta ngtallt vad ngt heterseall ngt som heter dugangt som är ut­märkt​ efter flera år utan bil har hon nu köpt ett fart­vidunder som heter duga sedan 400–500-taletrunristad benbit, Lindholmenamuletten, Skåne (Danmarks Runeindskrifter)runform hat (trol. för hait (pres.) och samman­skriven med ett följande pron. ’jag’), vanligen övrig runform hit (pret.), fornsv. heta; gemens. germ. ord av o­visst urspr. 2vara ut­tryckt som på­stående ibl. med an­tydan om bristande tro­värdighet Nollfienden har trängts till­baka, heter det i en kommunikéom honom hette det att han hade gift sig för pengar○äv.vara ut­tryckt i viss språk­form så hette det i den gamla lagenheta ngt/SATSsedan 1649