Svensk ordbok 2009, webbversion

hin`dra verb ~de ~t hindr·ar●skapa eller ut­göra hinder för ngn verksamhet, ut­veckling e.d. NollJFRcohyponymförhindracohyponymobstrueracohyponym1störa 1 hindra dörren från att slå i­genmyndigheten försökte hindra in­synhäcken hindrar sikten○spec. med avs. på personstoppa, hejda han försökte hindra henne från att svaraalla av­rådde, men ingen­ting kunde hindra henne○spec. äv.försvåra (vidare) förflyttning för han sprang bort utan att någon kunde hindra honom○i negerade ut­tryck äv. försvagatut­göra skäl mot det är inget som hindrar att vi äter mid­dag nuboken är slarvigt skriven, men det hindrar inte att den inne­håller många värde­fulla iakt­tagelserhindra ngn/ngt (från ngt/att+V), hindra (SATS)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hindra, eg. ’hålla till­baka’; besl. med ty. hinter ’bak­om’ Subst.:vbid1-182327hindrande