Svensk ordbok 2009, webbversion

hjäl`pa verb hjälpte hjälpt, pres. hjälper hjälp·er1ge (ngn) hjälp vid ut­förandet av ngt el. för att mot­verka ngt negativt Nollsese1hjälp 1 JFRcohyponymbistå hon hjälpte den gamla damen att gå över gatanhan hjälpte henne av med kappanhon hjälpte barnen med läx­läsningenhjälp, jag drunknar!○ibl. med konstruktionsväxlingsträcka ut en hjälpande handhjälpa ngn (att+V), hjälpa ngn (med ngt/att+V)hjälpa ngn på travense1trav hjälpa ngn till rättase1rätta sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Valbo, Gästriklandvanligen runform hialbi (konjunktiv), fornsv. hiälpa; gemens. germ. ord, besl. med litauiska szelpti ’hjälpa’ 2vanligen i nekande och frågande konstruktioner vara till märkbar eller till­räcklig nytta för upp­nående av ngt resultat; om före­mål el. abstrakta före­teelser NollJFRcohyponymbåtacohyponymgagna det hjälper inte att de har lovat bättra sighär hjälpte inga böneren salva som hjälper mot finnarhjälpa (mot ngt)sedan 1468Arboga stads tänkebok3vanligen i nekande och frågande konstruktioner och med hjälp­verbetkunna (rimligen) hållas an­svarig för ngn beklaglig händelse e.d. NollSYN.synonymrå för jag kan inte hjälpa att jag kom för sentkan jag hjälpa att bilen gick sönder?○äv. med avs. på in­ställning e.d.vara i stånd att på­verka jag kan inte hjälpa att jag av­skyr rött○i pass. äv.und­vikas vanligen med an­tydan om beklagande det blev några fel, men det kan inte hjälpasnågon måste stå över, det hjälps inte(inte) kunna hjälpa SATSsedan 1830Subst.:vbid1-182814hjälpande (till 1); hjälp (till 1)