Svensk ordbok 2009, webbversion

holländare [hål`-] substantiv ~n äv. vard. holländarn, plur. ~, best. plur. holländarna holl|­länd·ar·en1neder­ländare land.yrk.○i plur. ofta om personer från Neder­länderna o­avsett kön○ngn gång äv. om person från provinsen Holland i Neder­ländernaflygande holländaren(sjö­farare på) spök­skepp som (till straff för hädelse) dömts att segla till tidens ändeenl. en mytsedan 1507brev från riddaren Erik Turesson (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. holländare; av ty. Holländer med samma betydelse 2apparat för sönder­delning av rå­material för pappersproduktion maskin.tekn.sedan 1823identiskt med holländare 1 (apparaten konstruerades urspr. i Neder­länderna) I Nederländerna finns det flera provinser. En av dem är Holland, andra är Limburg och Friesland. Till varje provins liksom till hela landet hör en personbeteckning. Alla holländare är alltså nederländare, men det omvända gäller inte. I dagligt tal är det trots detta vanligt att säga holländare, när man borde säga nederländare. Gör man det, får man räkna med att det kan tas illa upp. Man kan jämföra med finländare, som omfattar finnar och finlandssvenskar, på liknande sätt som britter omfattar engelsmän, skottar och walesare.