Svensk ordbok 2009, webbversion

1homofon [-få´n] substantiv ~en ~er homo·fon·en●ord (lemma) som ut­talas lika­dant som visst annat ord men har annan stavning och (vanligen) betydelse språkvet.JFRcohyponym1homografcohyponym1homonym orden ”själ”, ”skäl” och ”stjäl” är homofoner men inte homografersedan 1909se 2homofon
2homofon [-få´n] adjektiv ~t homo·fon1som har en enda melodiförande stämma medan övriga stämmor bildar ett ackordiskt ackompanjemang musikJFRcohyponympolyfon homofon musikhomofon stilsedan 1860till homo- och grek. phone´ ’ljud’ 2som ut­talas lika­dant (som) om ord (lemma) språkvet.JFRcohyponym2homografcohyponym2homonym orden ”gärna” och ”hjärna” är homofonaordet ”kol” är homofont med ordet ”kål”sedan 1909