[håp`a]
verb ~de ~t
hopp·ar1ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.av, ner, upp, ur
röra sig med hela kroppen ovanför underlaget under några ögonblick
el. mellan olika nivåer; vanligen med hjälp av bensvikt
sport.JFRcohyponymskutta 1
hoppa rephoppa på ett benhon hoppade ner på golvethan hoppade upp på vagnenhon var tvungen att hoppa över bäckenhan hoppar 7 meter i längdpiloten hoppade ur det störtande planet○äv. om föremålskruven hoppade urvagnen hoppade hit och dit på den steniga vägen○äv. bildligt, spec. i uttryck för stark sinnesrörelse e.d.hon skrek till så att man hoppade högthan hoppade högt av glädje○spec. äv. om att snabbt byta ämne, föremål för intresse e.d.vi hoppar nu till sidan 100det var svårt att följa med för talaren hoppade från den ena frågan till den andrahoppa (av/ner/upp/ur) (ngnstans), hoppa (av/ur ngt), hoppa (från ngt) (till ngt)hoppa kråkasekråka 1
hoppa över skaklarnaseskakel
hoppande majoritetersemajoritet
sedan ca 1420Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. hoppa; gemens. germ. ord; trol. urspr. av ljudmålande karaktär
2få (djur) att göra ett hopp
sport.hoppa en hästhoppa ngtsedan 1923Subst.:vbid1-183975hoppande,
vbid2-183975hoppning;
hopp (till 1)
2hoppa
[håp`a]
substantiv ~n hoppor
hopp·an●slarvig (och flirtig) flicka
nedsätt.; ngt åld.psykol.baletthoppasedan 1913till 1hoppa