Svensk ordbok 2009, webbversion

hor substantiv ~et hor·et●en gift persons köns­umgänge med en annan person än maken/makan åld.; starkt ned­sätt.psykol.JFRcohyponymäktenskapsbrott horkarlbegå horbedriva horgöra hor○ngn gång äv. all­männareköns­umgänge mellan personer som inte är gifta med var­andra åld.hor (mellan ngra), hor (med ngn)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hor; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. ca´rus ’kär’