Svensk ordbok 2009, webbversion

hut substantiv, ingen böjning, n-genus ●(känsla av) respekt för normer, över­ordnade personer o.d.; särsk. i ut­tryck för tillrätta­visning av barn och ungdomar psykol.har du ingen hut i kroppen?○äv.förmåga att känna skam över felaktigt beteende e.d. han hade till­räckligt med hut i sig för att inte försöka försvara sitt handlandehut går hemden som tillrätta­visar ngn kan själv bli åt­hutad​ hon försökte vara mild i sin kritik efter­som hon varit med om att hut går hem lära ngn (att) veta hutlära ngn ha känsla för vad som är passande och tillåtet​ artikeln hand­lade om huru­vida det är föräldrarna eller skolan som ska lära eleverna veta hut vet hut!skäms!​ vet hut, ungar, sluta bråka nu! sedan 1645sv. dial. hut, urspr. ljud­härmande ut­rop till hundar