[hu`v-äv.huv`-]
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
huvud|verb·et●verb som bär den viktigaste betydelsen i ett sammansatt verbuttryck
språkvet.JFRcohyponymhjälpverb
i satsen ”han måste gå” är ”gå” huvudverb och ”måste” hjälpverbsedan 1815Svensk ordbok 2009, webbversion
[hu`v-äv.huv`-]
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
huvud|verb·et●verb som bär den viktigaste betydelsen i ett sammansatt verbuttryck
språkvet.JFRcohyponymhjälpverb
i satsen ”han måste gå” är ”gå” huvudverb och ”måste” hjälpverbsedan 1815