substantiv ~n
imm·an●ansamling av små utfällda vattendroppar som bildar ett ogenomskinligt skikt på en yta
spec. på fönster e.d.
fys.imhuvimtorkarespegeln var täckt av immasedan 1720 i sin nuv. formjfr fornsv. ember ’imma’; speciellt nord. ord, besl. med no. eim, sv. dial. em ’ånga’; ev. till samma ordrot som eld
2imm`a
verb ~de ~t
imm·ar●ofta i opers. konstruktioner
uppstå imma
fys.JFRcohyponym1imma
det immade på rutan○äv.få att bli immig
hennes andedräkt immade rutan○äv.ofta refl. och med partikelnigen
täckas av imma
glasögonen immar (sig)ångorna fick glasögonen att imma igenimma (ngt), imma (igen)sedan 1681Subst.:vbid1-191675immande