Svensk ordbok 2009, webbversion

impone´ra verb ~de ~t im·pon·er·ar●väcka stor beundran eller respekt genom stark prestation, stor­stilat yttre e.d. psykol.han var imponerad av hennes förmåga att finna argumenthans o­berördhet imponerade på folken lärdom som imponerar○äv. ngt ut­vidgatgöra starkt in­tryck ut­sikten från toppen imponerade verkligenimponera (på ngn) (med ngt/att+V)sedan 1771av lat. impo´nere ’placera i; lägga på; lura; full­borda’, till in´- ’i’ och po´nere ’sätta, ställa’; jfr exponera, ponera Subst.:imponerande