[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
in·klin·at·ion·en1känsla av sympati
för annan person (el. företeelse)
mindre brukl.psykol.JFRcohyponymböjelse
inklination (för ngn/ngt)sedan 1658av lat. inclina´tio ’böjning, lutning; böjelse’, av inclina´re ’böja sig, luta’
2vinkeln mellan de jordmagnetiska kraftlinjerna och horisontalplanet
på viss ort
fys.○äv. allmännarelutningsvinkel
sedan 1744