Svensk ordbok 2009, webbversion

intellek´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en intel·lekt·et●samman­fattningen av själsliga egenskaper som är in­riktade på systematiskt tänkande och analys ibl. med ton­vikt på själva förmågan till el. intresset för tänkande och analys psykol.JFRcohyponymförstånd 1cohyponymförnuftcohyponymintelligens hennes kniv­skarpa intellekthans klara och sakliga intellektboken appellerar så­väl till fantasin som till intellektet○ibl. upp­fattat som själv­ständigt verkande kraftallt­för fantastiskt för att intellektet ska fatta det○äv. om person med ut­präglad tanke- och analys­förmågahan är ett skarpt intellektsedan 1871av lat. intellec´tus med samma betydelse, till intellig´ere ’märka; förnimma; in­se’