Svensk ordbok 2009, webbversion

intelligens [-gen´s] substantiv ~en ~er intel·lig·ens·en●förmåga till tänkande och analys databehandl.psykol.JFRcohyponymbegåvning 1cohyponymintellektcohyponymskarpsinnecohyponymdjupsinne hög intelligenslåg intelligenskniv­skarp intelligensett svårt problem som det krävs intelligens för att lösaflit och nog­grannhet kan vara viktigare än intelligens○spec. om denna förmåga upp­fattad som en mätbar egenskapintelligensmätningintelligensnivånormalintelligensintelligens är det som mäts med intelligens­test○äv.erkänt begåvad person landets främsta intelligenser möttesartificiell intelligensett data­maskinellt forsknings­område där man försöker få datorerna att imitera mänskligt tänkande, mänsklig problem­lösning o.d.emotionell intelligens förk. EQ förmåga att känna och visa in­levelse, entusiasm m.m.​ en person kan träna upp sin emotionella intelligens genom till exempel konflikt­hantering sedan 1840av lat. intelligen´tia ’förstånd; fattnings­förmåga’; jfr intellekt