[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
in·ton·at·ion·en1karakteristisk variation i röstens tonhöjd vid tal
typisk för viss person, viss region el. visst språk
språkvet.JFRcohyponymsatsmelodicohyponymsatsaccent
han har ingen brytning om man bortser från intonationensedan 1845av fra. intonation med samma betydelse; till intonera; jfr detonation
2träffande av rätt tonhöjd
särsk. vid sång
musiksedan 1793