Svensk ordbok 2009, webbversion

isä´r äv. i sä´ri sä´r adverb i|­sär●med upp­hävande av förbindelsen mellan två el. flera delar Nollhon sköt försiktigt isär skjut­dörrarnahan plockade isär leksaks­bilen för att se hur den var konstruerad○äv. utan inne­börd av förändringutan förbindelse han ställde sig med fötterna isär○äv. bildligtmeningarna gick isär om NN:s kompetensman måste hålla isär arbete och fri­tidsedan 1643till 1i och fornsv. sär, dativform av sig, eg. ’för sig’; jfr sär-