pronomen,
objektsform mig, vard. mej
●den som just nu talar eller skriver
dvs. vederbörandes beteckning på sig själv
NollJFRcohyponymundertecknadcohyponym1vi
jag kan inte göra mer för digjag kan ta vara på mig självdet tror jag det!se2tro 2
sedan 200–300-taletrunristad silverfibula, Gårdlösa, Skåne (Moltke)runform ek, vanligen övrig runform iak, fornsv. iak, iagh; gemens. germ. ord, motsvarande bl.a. lat. eg´o ’jag’; jfr ego; med objektsformen mig: sedan 900-talet (runsten, Kärnbo, S); runform mik, fornsv. mik, migh, megh, motsvarande lat. me
Formen mej har tidvis använts i skrift även i seriösa sammanhang, men inte i större utsträckning på senare år. Samma sak gäller dej och sej och verbet säja. Stavningarna med j uppfattas som uttryck för en starkt personlig stil. Jfr även stilruta för dom.
2jag
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
jag·et1ofta best. f. sing.
ngt som utgör kärnan i en (självständig) personlighet
och därmed i sista hand skiljer ut en person från omvärlden
särsk. psykol.psykol.SYN.synonymego
JFRcohyponym2själv
jagmedvetandejagsvaghennes sanna jaghans bättre jagnu kom hennes rätta jag frambarnets upptäckt av det egna jaget○i sammansättn. ibl. med antydan om egocentricitet e.d.jagbetonadjagcentreradvara en skugga av sitt forna jagse1skugga
sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. iak; se 1jag
2vanligen i sammansättn.
gestalt i litterär text som utges för att vara den som berättar innehållet
bok.jagberättelseberättarjag(et)författarjag(et)sedan ca 1900se 1jag