Svensk ordbok 2009, webbversion

jargong [∫argåŋ´] substantiv ~en ~er jarg·ong·en●språk­form med en speciell stil och (ofta) med specialuttryck som an­vänds i viss grupp och ibl. inte utan vidare förstås av utom­stående språkvet.JFRcohyponym2slang medicinarjargongyrkesjargongfalla in i jargongenstudenternas jargong var fint fångad i dialogen○äv.slentrianmässigt uttrycks­sätt ngt ned­sätt.jargongmässigspråket var väl­görande fritt från kvasi­vetenskaplig jargongsedan 1794av fra. jargon ’rot­välska; slang; fack­språk’; ev. besl. med gurgla