Svensk ordbok 2009, webbversion

ju`de substantiv ~n judar jud·en●person som till­hör ett semitiskt folk­slag som under gammal­testamentlig tid bodde i Palestina och vars med­lemmar sedan dess länge levt ut­spridda (och förföljda) i o­lika länder men hållit samman främst tack vare sin religion land.relig.yrk.judeförföljelseren ortodox judede europeiska judarnas tragiska öde○ibl. äv. om person (av annan här­stamning) som an­sluter sig till judendomenden kände författaren med­delade att han hade blivit judevandrande judeen kruk­växt med långa rankor med smala, av­långa bladsedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. iuþe; av lågty. jude med samma betydelse; via lat. till grek. Ioudai´os ’som här­stammar från Judas’ (son till Jakob, en av patriarkerna i Gamla testamentet)