Svensk ordbok 2009, webbversion

jung`fru substantiv ~n ~r jung|­frur·na1(ung) kvinna eller flicka som än­nu inte haft sexuellt um­gänge åld. ut­om i bibliska samman­hangfysiol.yrk.JFRcohyponymungmö ○spec. in­gående i benämningar på Maria, Jesu moderden heliga jungfrunjungfru Maria○förr äv. som titel för adlig, o­gift kvinnaJFRcohyponymfröken jungfrustiftnakna jungfrun(växten) tid­lösasedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. iungfru; av lågty. junc-vrouwe ’ung adels­dam’, till junc (ty. jung) ’ung’ och vrouwe (ty. Frau) ’fru’; jfr jungman, junker, ung 2kvinna som yrkesmässigt sköter (större) hus­håll mest histor.serv.yrk.JFRcohyponymhembiträde jungfrukammarebarnjungfrujungfrurna sov i rummet bred­vid köketsedan 17313en knapp deciliter förr anv. i Sverige som det minsta måttet för vätskor histor.mått.JFRcohyponymdeciliter drängarna fick en jungfru bränn­vin varen jungfru (ngt), en jungfru (med ngt)sedan 17394ett hand­redskap för stötning vid sten­sättning av gator o.d., bestående av en stock med hand­tag mest histor.tekn.verkt.sedan 1752