Svensk ordbok 2009, webbversion

käll`are substantiv ~n äv. vard. källarn, plur. ~, best. plur. källarna käll·ar·en●understa vånings­plan av byggnad, beläget helt eller delvis under mark­ytan och vanligen anv. till förråd och diverse service­funktioner hush.JFRcohyponymsuterräng källargluggkällargångkällarlokalkällarvalvkällarvåningfrån källaren till vindenett tvåplans­hus med källaretvätt­stugan finns i källarenvatten­fyllda källare efter över­svämningen○särsk. som svalt ut­rymme för mat­varor (äv. som fri­stående byggnad)jordkällarematkällarevinkällareen sval källarehämta upp potatis ur källaren○spec. om restaurang (urspr. om så­dan belägen i källarliknande lokal)källarmästarerådhuskällare○som för­led i sammansättn. äv. betecknande mindre väl etablerad, anspråks­lös (ibl. ljus­skygg) verksamhetkällarfirmakällarföretagsedan slutet av 1200-taletrunristad trekantig sten, Fröjel, Gotland (Sveriges runinskrifter)runform kialera (ack.), fornsv. källare; ur lat. cella´rium ’skafferi’, till cell´a ’litet rum’; jfr cell