Svensk ordbok 2009, webbversion

kä`ra verb ~de ~t kär·ar1hålla fartygskurs mycket nära in­till viss fast punkt sjö.kära landkära en uddekära ngtsedan 1895till kär 2väcka talan mot ngn in­för dom­stol mest histor.jur.kära inför/vid dom­stolkära inför/vid ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kära, urspr. ’skrika; beklaga sig’ Subst.:kärande