Svensk ordbok 2009, webbversion

kärring el. käringkäring [çär`-, çä`r-äv.çär´-] substantiv ~en ~ar kär(r)·ing·en●gammal kvinna vard.; vanligen ngt ned­sätt.psykol.yrk.gubbar och kärringar○äv. om annan kvinna med negativa egenskaper, t.ex. tjatighet el. elakhetkäringsladder○äv. om kvinna i all­mänhet (spec. om hustru)han tog ledigt från kärringen och ungarnahan hatade att trängas med ”kärringarna i snabbköpet”○ibl. äv. om feg el. sjåpig (mans)personvi kan inte ha en kärring som NN i försvaretkär(r)ingen mot strömmenperson som till varje pris måste göra tvärt emot an­dras vilja​ hon har all­tid varit rätt­fram och en smula o­bekväm, litet av käringen mot strömmen motvalls kär(r)ingperson som ständigt spjärnar emot​ i själv­biografin presenterar hon sig som en mot­valls käring beträffande den akademiska kutymen sedan 1316testamente upprättat av änkan Margareta med gåvor till klostret i Strängnäs (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kärling ’kvinna; gammal kvinna’; bildn. till karl