Svensk ordbok 2009, webbversion

kätt`are substantiv ~n äv. vard. kättarn, plur. ~, best. plur. kättarna kätt·ar·en●person som av­viker från en kyrkas officiella lära särsk. den romersk-katolska kyrkans pol.relig.sociol.yrk.JFRcohyponymheretikercohyponymschismatiker kättarförföljelsemånga som an­sågs vara kättare brändes på bål○äv. bildligt, särsk. om oppositionell person in­om ett parti (särsk. kommunist­parti)kättarna ute­slöts på parti­kongressensedan ca 1385Klosterläsningfornsv. kättare; av lågty. ketter med samma betydelse; till grek. katharos´ ’ren, o­befläckad’