Svensk ordbok 2009, webbversion
kåk
substantiv ~en ~ar
kåk·en1gammalt (trä)hus i dåligt skick
arkit.JFRcohyponymruckel
kåkstadrivningskåkkrokiga gränder med fallfärdiga kåkar○äv. allmännare (neutralt)hus
vard.de har köpt en ny kåksedan 1809fornsv. kaker ’skampåle; mindre fästning’; av lågty. kak ’skampåle’; besl. med kägel
2fängelse
vard.arkit.samh.sitta på kåkenhan fick tre år på kåkensedan 19533full hand som består av triss och par
i poker
spel.han fick kåk och tog hem pottensedan åtm. 1930-talet