substantiv ~n kårar
kår·en1svag vindfläkt
meteorol.sjö.vindkåre○äv. om motsvarande krusning på vattnetdet gick en kåre över vattnetsedan 1678jfr isl. kári, no. kåre ’vindkåre; krusning’; bildn. till samma ordstam som i fornsv. karotter ’krusig (om hår)’
2i vissa uttryck
lätt rysning
med.det gick kalla kårar efter ryggen på honom när han tänkte på att bromsarna hade varit ur funktionsedan ca 1840