Svensk ordbok 2009, webbversion

kön substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kön·et1en­dera av de två rolltyperna vid fort­plantningen dvs. hona el. hane, kvinna el. man biol.könsbestämningkönsbytehankönhonkönkvinnokönkvinnligt könmanligt könskillnader i ålder och könett litet barn av svår­bestämt könett barns kön av­görs redan vid koncipieringen○äv. om grupp (ofta totaliteten) av kvinnor resp. mänkönsfördomskapa jäm­likhet mellan könenden naturliga blygheten för det mot­satta könet○ibl. äv. om sexual­driftkönets förlustelser○äv.köns­organ könshårhans kön kunde anas genom byx­tygetdet starka könetmännen​ få representanter för det starka könet fanns med på konferensen om jäm­ställdhet i arbets­livet det svaga/täcka könetkvinnorna​ det är något med hennes musik som sär­skilt verkar attrahera det täcka könet sedan mitten av 1300-talet (i sammansättn.)Östgöta-Lagenfornsv. kyn, kön ’släkt; art; slag’; gemens. germ. ord, besl. med lat. gen´us ’art; slag’; jfr allsköns, genus, konung, kynne 2genus språkvet.språkvet.denköndetkönsedan 1716Det andra könet.Svensk titel på Simone de Beauvoirs feministiska verk från 1949