Svensk ordbok 2009, webbversion

1kalk substantiv ~en kalk·en1kalk­sten som berg­art el. mineral mineral.ämne.JFRcohyponymkalciumkarbonat kalkklippa○spec. som rå­vara el. halv­fabrikatkalkbrottjordbrukskalk○äv. om an­dra kalciumföreningar, t.ex. för kroppens upp­byggnadhon måste få i sig till­räckligt med kalk under graviditetensedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. kalker; via lågty. av lat. calx´ med samma betydelse; jfr kalcium 2bränd kalk­sten som kan reagera med eller har fått reagera med vatten om kalcium­oxid el. kalcium­hydroxid, som rå­vara, halv­fabrikat el. färdig­vara, särsk. för jord­förbättring och mot försurning jordbr.ämne.kalkugnbränd kalksjälvsläckt kalkbehandla de väst­svenska in­sjöarna med kalksedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser
2kalk substantiv ~en ~ar kalk·en1typ av bägare särsk. om så­dan bägare som an­vänds vid nattvards­gudstjänst kokk.kalkdukkalkkläde(tömma) nederlagets bittra kalk(erfara) bittra känslor med an­ledning av full­ständigt neder­lagngt högt.​ det förlust­drabbade laget har stor erfarenhet av neder­lagets bittra kalk sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kalker; av lat. cal´ix ’bägare’ 2skål­formigt, enkelt blom­hylle bot.SYN.synonymblomkalk kalkbladtulpanerna höjde sina kalkar mot solensedan 1708Du äng, låt kalkar glimma kring älvans lätta häl! Du paradisets timma, din dagg gjut i vår själ!Verner von Heidenstam, Paradisets timma (i Nya dikter, 1915)