Svensk ordbok 2009, webbversion

kall`else substantiv ~n ~r kall·els·en1(formell) upp­maning till in­ställelse spec. till visst möte, för visst upp­drag etc. samh.kallelsetidkallelse till samman­trädet hade ut­gått i god ordning○spec. äv. till läkare e.d.hon fick kallelse till mammografi○spec. äv. om en typ av direkt ut­nämning till högre tjänstmest histor.kallelseförfarandehan fick kallelse till en professur i Lund○äv. om konkret skrivelse e.d.kallelse (till ngn/ngt), kallelse (om ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. kallilse; till 1kalla 2(livs)uppgift som upp­levs som synnerligen viktig och ofta är relaterad till högre (ibl. religiösa) syften högt.arb.JFRcohyponymlivsuppgiftcohyponym2kall 1 Florence Nightingale kände som sin kallelse att bli sjuk­sköterskahan mognade till in­sikt om sin konstnärliga kallelse○särsk. om religiöst betingad upp­giftkallelsegärningkallelse i kristlig mening är in­bjudan till Guds rikekallelse (till ngt), kallelse (att+V)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser